I needed you to love me....

Veckans tänkande har handlat om frågan:
-Vad vill du ha hjälp med?
och
begreppen "Förlåtelse" och "Ansvar"

Utifrån alla sidor jag plöjt i olika slags självhjälpslitteratur genom åren är det väl inte så originellt eller annorlunda att det är tankar och känslor kring detta som behöver fokuseras. Det kan jag ta.

Det bekymmersamma är att det är dessa grundbultar jag tror att jag ordnar upp, går vidare ifrån och startar om....och så kommer eländet tillbaka, precis som Numminens gummiboll!
Jag vet inte vad jag vill, eller snarare, jag vet ofta precis vad jag vill, men det är lönlöst att ens andas om det, för så fort jag ordnat det som jag tycker blir bra, så händer något läskigt eller supersvårt och pusslet måste läggas om....
Jag förlåter andra på löpande band utan problem, jag förlåter mig själv med lite större möda, och så fort det är gjort så händer något och jag sitter där med skulden i knät igen!
Och, jag kan ta ansvar, för mig själv och för andra, det är inget problem och ofta meningsfullt och givande, men oj vad jag har problem med att dra gränsen för var mitt ansvar och min skuld börjar och slutar. Jag tränar på att släppa taget, och resultatet blir oftare än det är kul, precis så illa som förväntat och emellanåt ännu värre....

Efter en extra turbulent period (typ 5 tuffa år...)  i vår lilla familj, med skilsmässa2, ekonomiskt kaos, tonåringar i puberteten och mamman med en 40årskris grave var min egen skuldbörda så stor att jag för första gången i livet funderade på om jag skulle orka med. Ansvaret var tillika stort, men jag fick fokusera på att dra in pengar till boende, mat , amorteringar och lite annat som tonårsungdomar kan behöva och därför prioriterade jag bort funderingarna och tog ett extrajobb.... räkningarna fixades, men kostnaden blev stor, mätt i ork och närvaro.

Därför kändes det som knytnävsslag, örfilar och piskrapp när jag och dottern satt och fick återkopplat vad som kan förklara att hon mår som hon mår och har det som hon har det. Inte för att det på något sätt, överhuvudtaget har med mig att göra, tvärtom, lilla tösen har ett tufft inre som ställer till det ibland, och är en välsignelse emellanåt. OCH det är superstrongt att hon klarade skolan så länge, med de bekymmer som skolsystemet ställer till det för en som fungerar som hon, och det är superkonstigt att ingen pedagog anade eller såg, och det är helt oförsvarligt att jag, mamman inte fattade förrän för drygt två år sedan. Utan för att det gör så enormt ont, att jag inte såg, att jag inte fanns där och älskade henne så hon kunde förstå det.
Det är det som det hela handlar om...
Jag vill göra om och göra rätt - och det går inte den här gången.
Jag vill ha hennes förlåtelse, och det ska hon inte behöva ge, inte just nu, och kanske aldrig.
Jag vill ta ansvar för det som varit, det som är och det som kommer, utan att skulden lägger sig som en våt, mörk filt och dränerar orken.

Så  idag, en solig vårdag, dagen efter PI-dagen och några dagar innan storebror blir 23 år har jag förstått det hon säger utan ord :
-Jag behöver inte att du fixar och ordnar, mamma. Jag behöver dig medan jag ordnar till det.

Såhär kan det vara för en del elever, en alldeles vanlig lektion.

Länken leder till en kognitionssimulator som Hjälpmedelsinstitutet tagit fram. Grafiken är inte så bra, men trots det är upplevelsen mer än bra, faktiskt riktigt uppskakande och viktig!

Livet Livet LIvet

Jag skrev i bloggen för över ett år sedan, lite märkligt att läsa och känna att jag nog kunde ha skrivit de senaste inläggen vilken av dessa dagar som helst... Undrar om jag har stannat upp i livet, eller...?

Lite är det nog så, för mitt liv och mitt hjärta stannade när min dotter pausade sitt liv för 3 år sedan.... när hon var 17 och ett halvt år år bestämde hon sig för att inte någonsin mer gå till skolan eller ut över huvud taget, hon tackade nej till sitt liv! Den fantastiska efterlängtade och älskade lilla människa jag födde den varma sommaren 1994 ville inte ha det liv vi fick vara med och ge henne! Min envisa, äventyrslystna och nyfikna tjej med många kompisar och alltid ett äventyr på lut ville skolka från livet!
Efter peppning och övertalning provade hon att gå på folkhögskola, men när hon missade en inlämningsuppgift, och det snöade och det var fullt på bussen klarade hon inte att gå till den skolan heller.
Den sommaren hon fyllde 18 slutade hon att äta, drack vatten med sugrör och sov sig igenom dagar och nätter. Den hjälp som fanns ville hon inte ha; "jag bor hos dig mamma, tills du kastar ut mig, sedan finns jag inte mer", var hennes plan.

Under en period var hon och jag ense om att jag var den sämsta mamman och människan i hela världen, och att allt som hände och hänt var mitt  fel och mitt ansvar.

Eftersom hon hann fylla 18 och bli myndig, förklarade landstingets personal gång på gång för mig att jag inte kunde tvinga henne till något ( som om det någonsin har gått att tvinga henne...) och hennes integritet måste till varje pris skyddas så att jag inte kunde få reda på vilken läkare hon hade eller om hon över huvud passade tider hon kallats till.

I detta märkliga liv hittade jag märkliga sidor hos mig själv... oj vad duktig jag är att veta hur man genomlyser brev, hur man hittar mailadresser, och lite annat inom spiongenren.
Jag ville ju inte skada min dotters liv, bara föra hennes talan, bara finnas som en engagerad och aktiv mamma och anhörig med kompetens och vilja att hjälpa... Så jag skrev och ringde, berättade min historia för många som inte ville lyssna och till sist, efter två år, fick dottern äntligen en läkare som under sin korta tid på Unga Vuxna lyckades skapa ett proffsigt och engagerat kontaktnät runt oss. När kuratorn ringde och ville träffa mig, grät jag och sa att jag ju visste att jag inte var välkommen.... Hon sa att hon inte kunde jobba med ungdomarna om hon inte hade kontakt med familjen och anhöriga, tänk, den första som tänkte som jag....!

Oj så ensam jag känt och varit, och vad vanmäktigt och oj så fantastiskt att få någon att reflektera med, som ville höra min berättelse!

Jag har själv gått hos psykolog, läkare, kurator, samtalsgrupp, anhöriggrupp,  allt som tänkas kan för att hitta mig själv i detta kaos av känslor och märkliga situationer. Så nog fick jag lov att stanna upp min egen karriär, mina egna val, och mina egna behov....

Så har jag också fått möta helt otroliga människor, framför allt den sista tiden, när jag klarat av att titta fram och ut. Jag har bestämt mig för att vara  öppen med hur det är, utan att kränka dotterns integritet kan jag ju berätta min berättelse, och fantastiskt vilka möten jag får vara med om! Tyvärr verkar min berättelse vara mer vanlig än ovanlig.... Jag har hittat den på de mest olika mötesplatser, och därför blir det mer och mer viktigt för mig att berätta. Och mötas, Och Leva, så nu startar jag lite försiktigt, idag på kvinnodagen den 8 mars nosar jag på livet och känner att det doftar gott.

Jag vill dig väl

På vår sångsamling idag fick alla barn sjunga den här texten. Jag fastnade för meningen:

Jag vill dig väl.

Var inte rädd, var inte rädd

Jag är din vän, jag vill dig väl

Var inte rädd, var inte rädd

Jag är din vän, jag vill dig väl

Var inte rädd

(Leif Lundgren, Next Generation)

Så vill jag säga, tänka och skriva så ofta att jag förstår hur man gör för att det ska bli på riktigt för den som behöver det.

Newkid - Jag Gråter Bara I Regnet (Akustisk Version Live)

Envishet och styrka

Min mamma ville en gång trösta mig och sa:
-Petra, man kanske inte får det liv man förtjänar, man får nog det liv man är rustad att klara av.
Det hjälpte mig den gången, men när jag har funderat vidare så är det faktiskt inte något vidare trösterikt ord för mig. Jag är faktiskt ganska trött på att tro att jag fixar allt, och smärtsamt medveten om att det är mycket jag inte klarar av.

Jag tänker att jag får så lov att rusta mig  i det som livet erbjuder, ta hand om det som jag och andra så duktigt trasslar till. Så lämnar jag Naiv, Skuld och Ego kvar efter vägen medan  Envishet och Styrka får bli mina systrar i vått och torrt.

Undrar om det är för lite fötter eller för många skidor för färden?

På andra sidan bordet....

Jag hade mailat åtminstone en gång i månaden till Mr Coach eftersom jag genom den moderna föräldrainloggningen kunde följa dotterns skolprestationer, eller kanske snarare brist på. Han lovade att hjälpa till och prata med henne, han lovade en gång till, och tredje gången  mailade jag Herr Matematik, eftersom det var där som det krånglade. Han lovade också att hjälpa till....
När så den tredje IG -kursen flashade upp på skärmen, och frånvaron var närmare 100% bestämde jag mig för att maila och ringa Höga Fru Rektor. Samma eftermiddag blev jag uppringd, och två dagar senare var vi välkomna på EHM, ElevHälsoMöte.
Jag har jobbat 12 år i skolan och det har alltid varit jag som pedgog som upptäckt och insett att det varit något i skolsituationen som inte fungerat. Alltså har det alltid varit jag som larmat först och fått till ett möte. Nu var det återigen jag som upptäckt, insett, larmat och ordnat med möte, skillnaden denna gång var att jag nu har högst personliga skäl, det är min dotter som behöver hjälp. Men det var inte läraren, pedagogen som sett det, det var inte pedagogen som tagit tag i eleven, utan det var mamman som sett och larmat och ordnat, visserligen i trettonde timmen (dvs alldeles för sent), men inte desto mindre fått till det här mötet som borde ha ägt rum långt tidigare.
Så hamnade jag på andra sidan... föräldrasidan...
Uppslutningen var total....Fröken Programrektor och Skolsyster, de andra hade inte tid eftersom mötet blev så snabbt bestämt.
Det var ovant att vara på andra sidan... helt rätt eftersom Dottern satt bredvid, men mycket ovant att känna kritiken och besvikelsen stiga till en svårkontrollerad nivå.
Hur kunde vi låta det gå så långt....?
Fast vad var mer att vänta, när  de enda som hade tid att ta tag i ärendet Min Dotter var för henne okända personer, och till och med hennes mamma valt att inte riktigt ta sig tid att inse hur det var fatt.
Så satt vi då, på andra sidan bordet och bestämde tillsammans tid för ett nytt möte då det ska bestämmas hur det ska bestämmas.... Det var en bra strategi för att lugna en mamma på G!
Skolan är en stor mötesplats, på många sätt, tänkte jag.
Så tog vi med oss ett datum, åkte till ett spa för att få massage och sedan hem för att ringa Skolsysters tips.
Intressant att få tips till en öppenmottagning när det var matten och fysiken som krånglat...fast såklart, det var ju Dottern som krånglade, glömde det, sådär på andra sidan bordet!
Tur att det fanns en Skolsyster där på andra sidan bordet, tänkte vi.

Vem ska nu trösta knyttet...

Kunde jag se det komma, månntro?

Var det den dagen på förskolan när förskolläraren med glimten i ögat förkunnade att  man minsann måste beställa tid hos henne om man ville något?

Möjligtvis kanske den dagen hon stoppade sin plågoande genom att sätta en penna in i överarmen. Då, när hon spände sina isande blå ögon i  mig och med eftertyck sa:

- Jag vill aldrig vara osedd och bli tyst, som andra tjejer, mamma!

Var det den dagen i femman när hon vägrade att gå till musiken, men argsint och modigt stannade kvar i skolan eftersom det var just musikfrökens orättvisor  hon verkligen inte klarade av. 

Eller var det den dagen när hon kommenterade min entusiasm över målplanerad undervisning och bedömningsmatriser?

-Mamma, det är INTE alls roligt att alltid bli bedömd i vad man än gör!

-Men, protesterade jag, är det inte bra att veta vad du kan och hur du ska kunna utveckla dig vidare?

-Nej, mamma,  hörde du inte, det är INTE bra!

Kanske jag borde ha tänkt till när hon blev tystare och lugnare. Fast jag var ju bara glad att värsta tonisperioden verkade vara över...

Jag fick faktiskt en till chans, eftersom hon lagom efter jul fick gå till doktorn för sin onda mage, och vi kom hem med en jättepåse medicin mot en ordentlig magkatarr.

Men inte förstod jag något...

Jag var ju fullt upptagen med att inspirerad och passionerad läsa den nya läroplanen, ta de sista poängen till legitimationen, rätta läxor och skriva genomarbetade pedagogiska planeringar. 

Till sist kom den dagen när hon inte gick alls till skolan. Och så kom en till, och en till...

Och så kom den dagen när jag började inse att min ögonsten inte ville gå mer i skolan.

SKOLTRÖTT

TRÖTT PÅ SKOLAN

TRÖTT PÅ ATT BLI BEDÖMD

Osedd och tyst tynade hon, från den ilskna och livsbejakande 10åringen, till en 17åring som inte längre kunde gå till skolan. När hon försökte tog magkramperna över, själens sista utväg att ta hand om människan och skydda henne från en livsfarlig miljö.

Och där stod mammapedagogen och såg lilla hjärtat försöka att ta hand om sig. 

Men hon hade ju fått det bästa, ju! Bara gått i skolor med välutbildade engagerade pedagoger. Bara skolor som hade som pedagogisk  utgångspunkt att låta individens lust till lärande vara motor för undervisningen...

Och vem ska nu trösta knyttet? 

Och vem ska berätta för skolministern och beslutsfattare att inte alla skoltrötta är det för att de har inlärningsbesvärligheter.

Och vem ska berätta för lilla ungen att det är jättesvårt att bli stor, men att det kommer att gå fint .

Och vem ska berätta för mamman att det är jättesvårt att bli större, men att det kommer att gå fint.