No peopleing today...

 Så många gånger jag fått detta besked, naket, ärligt och med en dörr så stängd att det inte gått att missförstå budskapet. En gång blev jag så skogstogig över att vecka ut och vecka in mötas av den stängda dörren att jag på riktigt lyfte bort den.... och sedan orkade jag inte sätta tillbaka den utan fick ta hjälp...
Det som skiljer nuet från historien är hur jag tolkar den stängda dörren,  Att se fakta (stängd dörr)  utan att ana att det kan betyda något annat än det man tar för givet är sanning (en aggressiv och avvisande attityd)  kommer inte att utveckla vare sig kunskap eller relation.... Den stängdas dörren är numera inget hot, den är snarare ett löfte om att snart kommer hon ut, redo att umgås och ta tag i dagen, och när hon vill umgås finns det nästan ingen som kan göra det trevligare än den sköstarka stjärnan ! Väl värt att vänta på alltså, och under tiden finns det massor med annat för mig att göra, ju!

Så har numera mitt specialintresse blivit att, istället för att träna min förmåga att få människor att tänka med olika strategier, öva upp min egen förmåga att inse att det finns fler än en dimension mellan raderna. Det finns alltid mer än en anledning till ett beteende, och ofta handlar det om att försöka göra sitt bästa, så gott man kan för att få till det på bästa sätt. Många som likt min dotter är brutalt ärliga uppfattas gärna som oförskämda....och jag i synnerhet har varit överkänslig för detta beteende. Men det är bara gamla hundar som har svårt att lära nytt! En av mina allra käraste vänner lyckades få mig att få syn på att  jag gör mitt bästa för att  se, lyssna, lära och göra om och göra rättare. Gamla mammor kan bättre än gamla hundar, indeed!



Jag minns en gång för många år sedan när jag förtvivlad och med tårar i ögonen sa bedjande till Dottern:
-Varför kan du aldrig lyssna på mig, snälla?
och hon svarar så vänligt och uppriktigt:
-Jag lyssnar alltid på dig, mamma! Men så är det så att jag känner att jag verkligen måste göra på mitt sätt, och när det blir som du trodde så ....
Det är inte alls svårt att ana sig till omfattningen av prestigeförlusten hos en liten ung människa, som hela tiden kämpar med att göra sitt bästa och försöka begripa sig på tillvaron som ter sig så oförutsägbar och krånglig.  Att stänga ute mig och andra människor är alltså inte den enkla lösningen för henne, och absolut inte en oförskämd handling, men i vissa fall den enda vägen, för att kunna samla sig, processa och ta sig ut igen.

Så nu tar jag jag trapporna oftare och oftare, men låter dottern gå i sin egen takt och på sitt sätt. Det blir så mycket bättre då!

Då tar vi tagelskjortan på, då tar vi tagelskjortan av och så tar vi på den igen...

-Jag har ju alltid vetat att jag varit annorlunda!

Bara sådär apropå, kommer ibland stora tankar ur min lilla skörstarka tjej, och ikväll var en sådan stund. Sammanhanget var en kort stunds reflektion om hur hon och jag känner inför att ha fått sina diagnoser.

Och där kliade tagelskjortan på mamman ordentligt..... och jag som alltid tyckt att jag var en usel mamma, och trott att hon trotsat, ljugit och vägrat kommunicera för att hon också tyckt så och att jag förtjänat dåligt bemötande och kränkande uppförande....

-Jo du mamma, du ska veta att det inte är så lätt att vara  en som tycker att man låter mamman prata klart och att man sedan går sin väg när hon tystnar, och så blir mamman arg... och man fattar inte vad som hände.... och då blir man ledsen...och får ångest.... och måste vara själv....och så kommer mamman och ska reda ut något.... som man inte förstår ska redas ut....

Det är fantastiskt när mötet sker, och allt jag önskar finns där under några minuter; förtroende, tillit och det jag lever av och för, nämligen kommunikation och gemenskap.  Men det är också nästan dödligt smärtsamt att inse hur otroligt galet jag gjort, och vilken enastående bedrift min underbara tjej och dotter gjort, som år ut och år in hanterat en obegripligt okänslig och oförstående mamma och omvärd!

Helt otroligt fantastiskt är det att hon ändå valt att stanna kvar och försöka tro på tillvaron och familjens styrka.... 

Utan den kliande och skavande offerkoftan kan jag idag möta minnen av att ha kränkt vartenda ett av dessa enkla och självklara behov, inte bara en gång, utan  många, många gånger....bara för att jag inte kunde se att det var behov, utan valde att ha inte bara ha offerkoftan utan även offerbrillorna på och tolka alla hennes försök att tillgodose sina egna behov som dålig attityd, provokationer och trots som jag välförtjänt bestraffas med.

Det är inte så att jag har slängt ut alla offerkoftorna ur garderoben än, de gömmer sig bland sköna, fina plagg och lurar sig på mig emellanåt. Men genom idog träning blir jag  allt bättre på att ta av dem snabbare, och istället ägna tiden åt att läsa på, lyssna, och öppna ögon och sinne för att det finns andra sätt att uppleva världen än de jag hittills känt till!

Att uppleva världen annorlunda