No peopleing today...

 Så många gånger jag fått detta besked, naket, ärligt och med en dörr så stängd att det inte gått att missförstå budskapet. En gång blev jag så skogstogig över att vecka ut och vecka in mötas av den stängda dörren att jag på riktigt lyfte bort den.... och sedan orkade jag inte sätta tillbaka den utan fick ta hjälp...
Det som skiljer nuet från historien är hur jag tolkar den stängda dörren,  Att se fakta (stängd dörr)  utan att ana att det kan betyda något annat än det man tar för givet är sanning (en aggressiv och avvisande attityd)  kommer inte att utveckla vare sig kunskap eller relation.... Den stängdas dörren är numera inget hot, den är snarare ett löfte om att snart kommer hon ut, redo att umgås och ta tag i dagen, och när hon vill umgås finns det nästan ingen som kan göra det trevligare än den sköstarka stjärnan ! Väl värt att vänta på alltså, och under tiden finns det massor med annat för mig att göra, ju!

Så har numera mitt specialintresse blivit att, istället för att träna min förmåga att få människor att tänka med olika strategier, öva upp min egen förmåga att inse att det finns fler än en dimension mellan raderna. Det finns alltid mer än en anledning till ett beteende, och ofta handlar det om att försöka göra sitt bästa, så gott man kan för att få till det på bästa sätt. Många som likt min dotter är brutalt ärliga uppfattas gärna som oförskämda....och jag i synnerhet har varit överkänslig för detta beteende. Men det är bara gamla hundar som har svårt att lära nytt! En av mina allra käraste vänner lyckades få mig att få syn på att  jag gör mitt bästa för att  se, lyssna, lära och göra om och göra rättare. Gamla mammor kan bättre än gamla hundar, indeed!



Jag minns en gång för många år sedan när jag förtvivlad och med tårar i ögonen sa bedjande till Dottern:
-Varför kan du aldrig lyssna på mig, snälla?
och hon svarar så vänligt och uppriktigt:
-Jag lyssnar alltid på dig, mamma! Men så är det så att jag känner att jag verkligen måste göra på mitt sätt, och när det blir som du trodde så ....
Det är inte alls svårt att ana sig till omfattningen av prestigeförlusten hos en liten ung människa, som hela tiden kämpar med att göra sitt bästa och försöka begripa sig på tillvaron som ter sig så oförutsägbar och krånglig.  Att stänga ute mig och andra människor är alltså inte den enkla lösningen för henne, och absolut inte en oförskämd handling, men i vissa fall den enda vägen, för att kunna samla sig, processa och ta sig ut igen.

Så nu tar jag jag trapporna oftare och oftare, men låter dottern gå i sin egen takt och på sitt sätt. Det blir så mycket bättre då!

Då tar vi tagelskjortan på, då tar vi tagelskjortan av och så tar vi på den igen...

-Jag har ju alltid vetat att jag varit annorlunda!

Bara sådär apropå, kommer ibland stora tankar ur min lilla skörstarka tjej, och ikväll var en sådan stund. Sammanhanget var en kort stunds reflektion om hur hon och jag känner inför att ha fått sina diagnoser.

Och där kliade tagelskjortan på mamman ordentligt..... och jag som alltid tyckt att jag var en usel mamma, och trott att hon trotsat, ljugit och vägrat kommunicera för att hon också tyckt så och att jag förtjänat dåligt bemötande och kränkande uppförande....

-Jo du mamma, du ska veta att det inte är så lätt att vara  en som tycker att man låter mamman prata klart och att man sedan går sin väg när hon tystnar, och så blir mamman arg... och man fattar inte vad som hände.... och då blir man ledsen...och får ångest.... och måste vara själv....och så kommer mamman och ska reda ut något.... som man inte förstår ska redas ut....

Det är fantastiskt när mötet sker, och allt jag önskar finns där under några minuter; förtroende, tillit och det jag lever av och för, nämligen kommunikation och gemenskap.  Men det är också nästan dödligt smärtsamt att inse hur otroligt galet jag gjort, och vilken enastående bedrift min underbara tjej och dotter gjort, som år ut och år in hanterat en obegripligt okänslig och oförstående mamma och omvärd!

Helt otroligt fantastiskt är det att hon ändå valt att stanna kvar och försöka tro på tillvaron och familjens styrka.... 

Utan den kliande och skavande offerkoftan kan jag idag möta minnen av att ha kränkt vartenda ett av dessa enkla och självklara behov, inte bara en gång, utan  många, många gånger....bara för att jag inte kunde se att det var behov, utan valde att ha inte bara ha offerkoftan utan även offerbrillorna på och tolka alla hennes försök att tillgodose sina egna behov som dålig attityd, provokationer och trots som jag välförtjänt bestraffas med.

Det är inte så att jag har slängt ut alla offerkoftorna ur garderoben än, de gömmer sig bland sköna, fina plagg och lurar sig på mig emellanåt. Men genom idog träning blir jag  allt bättre på att ta av dem snabbare, och istället ägna tiden åt att läsa på, lyssna, och öppna ögon och sinne för att det finns andra sätt att uppleva världen än de jag hittills känt till!

Att uppleva världen annorlunda

Om att tänka om

"Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."

Av olika anledningar får maten stort fokus hos oss och jag lägger ganska mycket slantar på färskt kött av olika sort. Flera olika grönsaker och frukt måste också alltid finnas hemma. Häromdagen, en vanlig vardag, var det helstekt entrecote på menyn. Jag skar den, och färgen var perfekt men... hårda superäckliga senor och hinnor uppdagades. Paniken steg i mig, om jag serverade detta så skulle det kanske bli jobbigt många dagar framöver..... jag vässade kniven och började putsa i efterskott, bara för att inse att det fullständigt massakrerade rätten! Ett försök att ändra proteinbasen genom att utforska kylskåpet tog slut i och med att jag insåg att resterna redan var uppätna...Så slog det mig, jag vänder på köttet och delar det på längden... och miraklet skedde, fram kom fina underbara köttskivor, med underbar smak och möra så att de smälte i munnen....!

 Jag önskar att jag tidigare i livet förstått möjligheterna med  att träna denna förmåga, att inte låta låta rädsla och panik låsa handlingskraften utan att ge sig själv tillåtelse att andas, analysera och ändra riktning. Tänk att förmå sig att mitt i farten ändra en tanke och låta den bli en handling som ger möjligheter. Det kanske inte blir så perfekt rätt på en gång som med min köttbit häromdagen, men det finns fortfarande en rörelse och ett hopp.
Under så många år var jag så uppfylld av skammen över mina misslyckanden och tillkortakommanden att de tog över det mesta av handlingsutrymmet och förmågan att andas. Jag trodde att mitt enda fokus var  mina egna barns behov, men vem kan ha fokus utan att andas och tron på att man kan nå målet. Såklart att dottern skulle ta avstånd från mig, hon var ju både i början av tonåren och hade en urkass mamma. Såklart att hon inte skulle respektera önskemål från mig, jag var ju den som minst av allt förtjänade respekt. Såklart att hon inte skulle förlåta mina ursäkter när jag ville reda upp utbrotten, att skrika och säga fula saker är sådant som bara fasansfullt inkompetenta och urdåliga föräldrar som jag gör. Och jag fortsatte gråtande, bönande och bedjande att skära köttet så att det blev segt, äckligt och oätbart....

Så en vårvinterdag såg jag en ljusglimt och  jag bestämde mig för att skära köttet på ett nytt sätt... Förändringen blev inte så direkt och markant som vår entrecote i torsdags, men långsamt, långsamt blev det små, små förändringar i tanke och handling. De blev flera och flera och jag blev lugnare och tryggare, trots att det jag såg och förstod inte alls var bara trevligheter!

Jag började lite trevande att anförtro mig till mina underbara bästa vänner, och att lyssna till deras kommentarer blev lyset som både värmde och upplyste mig.

En av dem sa till mig: 

Tänk om det är så, Petra, att hon inte har rätt i att du är urkass, argsint och respektlös, tänk om det är hennes upplevelse?

Så börjar jag långsamt att förstå att man kan vara av samma blod, att man kan älska varandra intill evigheten, och ändå fungera så olika att  man faktiskt inte förstår varandra alls, ibland...

M som i Underbar, om ADHD och AUTISM i vardagen

I needed you to love me....

Veckans tänkande har handlat om frågan:
-Vad vill du ha hjälp med?
och
begreppen "Förlåtelse" och "Ansvar"

Utifrån alla sidor jag plöjt i olika slags självhjälpslitteratur genom åren är det väl inte så originellt eller annorlunda att det är tankar och känslor kring detta som behöver fokuseras. Det kan jag ta.

Det bekymmersamma är att det är dessa grundbultar jag tror att jag ordnar upp, går vidare ifrån och startar om....och så kommer eländet tillbaka, precis som Numminens gummiboll!
Jag vet inte vad jag vill, eller snarare, jag vet ofta precis vad jag vill, men det är lönlöst att ens andas om det, för så fort jag ordnat det som jag tycker blir bra, så händer något läskigt eller supersvårt och pusslet måste läggas om....
Jag förlåter andra på löpande band utan problem, jag förlåter mig själv med lite större möda, och så fort det är gjort så händer något och jag sitter där med skulden i knät igen!
Och, jag kan ta ansvar, för mig själv och för andra, det är inget problem och ofta meningsfullt och givande, men oj vad jag har problem med att dra gränsen för var mitt ansvar och min skuld börjar och slutar. Jag tränar på att släppa taget, och resultatet blir oftare än det är kul, precis så illa som förväntat och emellanåt ännu värre....

Efter en extra turbulent period (typ 5 tuffa år...)  i vår lilla familj, med skilsmässa2, ekonomiskt kaos, tonåringar i puberteten och mamman med en 40årskris grave var min egen skuldbörda så stor att jag för första gången i livet funderade på om jag skulle orka med. Ansvaret var tillika stort, men jag fick fokusera på att dra in pengar till boende, mat , amorteringar och lite annat som tonårsungdomar kan behöva och därför prioriterade jag bort funderingarna och tog ett extrajobb.... räkningarna fixades, men kostnaden blev stor, mätt i ork och närvaro.

Därför kändes det som knytnävsslag, örfilar och piskrapp när jag och dottern satt och fick återkopplat vad som kan förklara att hon mår som hon mår och har det som hon har det. Inte för att det på något sätt, överhuvudtaget har med mig att göra, tvärtom, lilla tösen har ett tufft inre som ställer till det ibland, och är en välsignelse emellanåt. OCH det är superstrongt att hon klarade skolan så länge, med de bekymmer som skolsystemet ställer till det för en som fungerar som hon, och det är superkonstigt att ingen pedagog anade eller såg, och det är helt oförsvarligt att jag, mamman inte fattade förrän för drygt två år sedan. Utan för att det gör så enormt ont, att jag inte såg, att jag inte fanns där och älskade henne så hon kunde förstå det.
Det är det som det hela handlar om...
Jag vill göra om och göra rätt - och det går inte den här gången.
Jag vill ha hennes förlåtelse, och det ska hon inte behöva ge, inte just nu, och kanske aldrig.
Jag vill ta ansvar för det som varit, det som är och det som kommer, utan att skulden lägger sig som en våt, mörk filt och dränerar orken.

Så  idag, en solig vårdag, dagen efter PI-dagen och några dagar innan storebror blir 23 år har jag förstått det hon säger utan ord :
-Jag behöver inte att du fixar och ordnar, mamma. Jag behöver dig medan jag ordnar till det.

Såhär kan det vara för en del elever, en alldeles vanlig lektion.

Länken leder till en kognitionssimulator som Hjälpmedelsinstitutet tagit fram. Grafiken är inte så bra, men trots det är upplevelsen mer än bra, faktiskt riktigt uppskakande och viktig!

Livet Livet LIvet

Jag skrev i bloggen för över ett år sedan, lite märkligt att läsa och känna att jag nog kunde ha skrivit de senaste inläggen vilken av dessa dagar som helst... Undrar om jag har stannat upp i livet, eller...?

Lite är det nog så, för mitt liv och mitt hjärta stannade när min dotter pausade sitt liv för 3 år sedan.... när hon var 17 och ett halvt år år bestämde hon sig för att inte någonsin mer gå till skolan eller ut över huvud taget, hon tackade nej till sitt liv! Den fantastiska efterlängtade och älskade lilla människa jag födde den varma sommaren 1994 ville inte ha det liv vi fick vara med och ge henne! Min envisa, äventyrslystna och nyfikna tjej med många kompisar och alltid ett äventyr på lut ville skolka från livet!
Efter peppning och övertalning provade hon att gå på folkhögskola, men när hon missade en inlämningsuppgift, och det snöade och det var fullt på bussen klarade hon inte att gå till den skolan heller.
Den sommaren hon fyllde 18 slutade hon att äta, drack vatten med sugrör och sov sig igenom dagar och nätter. Den hjälp som fanns ville hon inte ha; "jag bor hos dig mamma, tills du kastar ut mig, sedan finns jag inte mer", var hennes plan.

Under en period var hon och jag ense om att jag var den sämsta mamman och människan i hela världen, och att allt som hände och hänt var mitt  fel och mitt ansvar.

Eftersom hon hann fylla 18 och bli myndig, förklarade landstingets personal gång på gång för mig att jag inte kunde tvinga henne till något ( som om det någonsin har gått att tvinga henne...) och hennes integritet måste till varje pris skyddas så att jag inte kunde få reda på vilken läkare hon hade eller om hon över huvud passade tider hon kallats till.

I detta märkliga liv hittade jag märkliga sidor hos mig själv... oj vad duktig jag är att veta hur man genomlyser brev, hur man hittar mailadresser, och lite annat inom spiongenren.
Jag ville ju inte skada min dotters liv, bara föra hennes talan, bara finnas som en engagerad och aktiv mamma och anhörig med kompetens och vilja att hjälpa... Så jag skrev och ringde, berättade min historia för många som inte ville lyssna och till sist, efter två år, fick dottern äntligen en läkare som under sin korta tid på Unga Vuxna lyckades skapa ett proffsigt och engagerat kontaktnät runt oss. När kuratorn ringde och ville träffa mig, grät jag och sa att jag ju visste att jag inte var välkommen.... Hon sa att hon inte kunde jobba med ungdomarna om hon inte hade kontakt med familjen och anhöriga, tänk, den första som tänkte som jag....!

Oj så ensam jag känt och varit, och vad vanmäktigt och oj så fantastiskt att få någon att reflektera med, som ville höra min berättelse!

Jag har själv gått hos psykolog, läkare, kurator, samtalsgrupp, anhöriggrupp,  allt som tänkas kan för att hitta mig själv i detta kaos av känslor och märkliga situationer. Så nog fick jag lov att stanna upp min egen karriär, mina egna val, och mina egna behov....

Så har jag också fått möta helt otroliga människor, framför allt den sista tiden, när jag klarat av att titta fram och ut. Jag har bestämt mig för att vara  öppen med hur det är, utan att kränka dotterns integritet kan jag ju berätta min berättelse, och fantastiskt vilka möten jag får vara med om! Tyvärr verkar min berättelse vara mer vanlig än ovanlig.... Jag har hittat den på de mest olika mötesplatser, och därför blir det mer och mer viktigt för mig att berätta. Och mötas, Och Leva, så nu startar jag lite försiktigt, idag på kvinnodagen den 8 mars nosar jag på livet och känner att det doftar gott.

Jag vill dig väl

På vår sångsamling idag fick alla barn sjunga den här texten. Jag fastnade för meningen:

Jag vill dig väl.

Var inte rädd, var inte rädd

Jag är din vän, jag vill dig väl

Var inte rädd, var inte rädd

Jag är din vän, jag vill dig väl

Var inte rädd

(Leif Lundgren, Next Generation)

Så vill jag säga, tänka och skriva så ofta att jag förstår hur man gör för att det ska bli på riktigt för den som behöver det.

Newkid - Jag Gråter Bara I Regnet (Akustisk Version Live)