-Jag har ju alltid vetat att jag varit annorlunda!
Bara sådär apropå, kommer ibland stora tankar ur min lilla skörstarka tjej, och ikväll var en sådan stund. Sammanhanget var en kort stunds reflektion om hur hon och jag känner inför att ha fått sina diagnoser.
Och där kliade tagelskjortan på mamman ordentligt..... och jag som alltid tyckt att jag var en usel mamma, och trott att hon trotsat, ljugit och vägrat kommunicera för att hon också tyckt så och att jag förtjänat dåligt bemötande och kränkande uppförande....
-Jo du mamma, du ska veta att det inte är så lätt att vara en som tycker att man låter mamman prata klart och att man sedan går sin väg när hon tystnar, och så blir mamman arg... och man fattar inte vad som hände.... och då blir man ledsen...och får ångest.... och måste vara själv....och så kommer mamman och ska reda ut något.... som man inte förstår ska redas ut....
.JPG)
Det är fantastiskt när mötet sker, och allt jag önskar finns där under några minuter; förtroende, tillit och det jag lever av och för, nämligen kommunikation och gemenskap. Men det är också nästan dödligt smärtsamt att inse hur otroligt galet jag gjort, och vilken enastående bedrift min underbara tjej och dotter gjort, som år ut och år in hanterat en obegripligt okänslig och oförstående mamma och omvärd!
Helt otroligt fantastiskt är det att hon ändå valt att stanna kvar och försöka tro på tillvaron och familjens styrka....
Utan den kliande och skavande offerkoftan kan jag idag möta minnen av att ha kränkt vartenda ett av dessa enkla och självklara behov, inte bara en gång, utan många, många gånger....bara för att jag inte kunde se att det var behov, utan valde att ha inte bara ha offerkoftan utan även offerbrillorna på och tolka alla hennes försök att tillgodose sina egna behov som dålig attityd, provokationer och trots som jag välförtjänt bestraffas med.
Det är inte så att jag har slängt ut alla offerkoftorna ur garderoben än, de gömmer sig bland sköna, fina plagg och lurar sig på mig emellanåt. Men genom idog träning blir jag allt bättre på att ta av dem snabbare, och istället ägna tiden åt att läsa på, lyssna, och öppna ögon och sinne för att det finns andra sätt att uppleva världen än de jag hittills känt till!
inte för det hjälper men känner så igen mig. Men ha i minnet oavsett du gjort eller inte gjort har du aldrig gjort det för att skada någon. Ibland kan vi inte veta eller förstå vad som händer fören efteråt, den förlåtelse måste vi ha, vi kan bara ändra när vi nått insikt eller förstålse, inte tidigare. När vi väl förstått och då skulle välja att inte ändra något som är fel - då är det något helt annat. Det är dumhet men även dumhet kan bero på att vi skyddar oss. Kort sagt var inte så hård mot dig själv, ingen vinner på det! Inte du och inte din dotter. Var rädd om dig på så sätt visar du din dotter att hon ska vara rädd om sig. Varma kramar
SvaraRaderaTack för uppmuntran! Hoppas du med är rädd om dig! Kram!
Radera