No peopleing today...

 Så många gånger jag fått detta besked, naket, ärligt och med en dörr så stängd att det inte gått att missförstå budskapet. En gång blev jag så skogstogig över att vecka ut och vecka in mötas av den stängda dörren att jag på riktigt lyfte bort den.... och sedan orkade jag inte sätta tillbaka den utan fick ta hjälp...
Det som skiljer nuet från historien är hur jag tolkar den stängda dörren,  Att se fakta (stängd dörr)  utan att ana att det kan betyda något annat än det man tar för givet är sanning (en aggressiv och avvisande attityd)  kommer inte att utveckla vare sig kunskap eller relation.... Den stängdas dörren är numera inget hot, den är snarare ett löfte om att snart kommer hon ut, redo att umgås och ta tag i dagen, och när hon vill umgås finns det nästan ingen som kan göra det trevligare än den sköstarka stjärnan ! Väl värt att vänta på alltså, och under tiden finns det massor med annat för mig att göra, ju!

Så har numera mitt specialintresse blivit att, istället för att träna min förmåga att få människor att tänka med olika strategier, öva upp min egen förmåga att inse att det finns fler än en dimension mellan raderna. Det finns alltid mer än en anledning till ett beteende, och ofta handlar det om att försöka göra sitt bästa, så gott man kan för att få till det på bästa sätt. Många som likt min dotter är brutalt ärliga uppfattas gärna som oförskämda....och jag i synnerhet har varit överkänslig för detta beteende. Men det är bara gamla hundar som har svårt att lära nytt! En av mina allra käraste vänner lyckades få mig att få syn på att  jag gör mitt bästa för att  se, lyssna, lära och göra om och göra rättare. Gamla mammor kan bättre än gamla hundar, indeed!



Jag minns en gång för många år sedan när jag förtvivlad och med tårar i ögonen sa bedjande till Dottern:
-Varför kan du aldrig lyssna på mig, snälla?
och hon svarar så vänligt och uppriktigt:
-Jag lyssnar alltid på dig, mamma! Men så är det så att jag känner att jag verkligen måste göra på mitt sätt, och när det blir som du trodde så ....
Det är inte alls svårt att ana sig till omfattningen av prestigeförlusten hos en liten ung människa, som hela tiden kämpar med att göra sitt bästa och försöka begripa sig på tillvaron som ter sig så oförutsägbar och krånglig.  Att stänga ute mig och andra människor är alltså inte den enkla lösningen för henne, och absolut inte en oförskämd handling, men i vissa fall den enda vägen, för att kunna samla sig, processa och ta sig ut igen.

Så nu tar jag jag trapporna oftare och oftare, men låter dottern gå i sin egen takt och på sitt sätt. Det blir så mycket bättre då!