På andra sidan bordet....

Jag hade mailat åtminstone en gång i månaden till Mr Coach eftersom jag genom den moderna föräldrainloggningen kunde följa dotterns skolprestationer, eller kanske snarare brist på. Han lovade att hjälpa till och prata med henne, han lovade en gång till, och tredje gången  mailade jag Herr Matematik, eftersom det var där som det krånglade. Han lovade också att hjälpa till....
När så den tredje IG -kursen flashade upp på skärmen, och frånvaron var närmare 100% bestämde jag mig för att maila och ringa Höga Fru Rektor. Samma eftermiddag blev jag uppringd, och två dagar senare var vi välkomna på EHM, ElevHälsoMöte.
Jag har jobbat 12 år i skolan och det har alltid varit jag som pedgog som upptäckt och insett att det varit något i skolsituationen som inte fungerat. Alltså har det alltid varit jag som larmat först och fått till ett möte. Nu var det återigen jag som upptäckt, insett, larmat och ordnat med möte, skillnaden denna gång var att jag nu har högst personliga skäl, det är min dotter som behöver hjälp. Men det var inte läraren, pedagogen som sett det, det var inte pedagogen som tagit tag i eleven, utan det var mamman som sett och larmat och ordnat, visserligen i trettonde timmen (dvs alldeles för sent), men inte desto mindre fått till det här mötet som borde ha ägt rum långt tidigare.
Så hamnade jag på andra sidan... föräldrasidan...
Uppslutningen var total....Fröken Programrektor och Skolsyster, de andra hade inte tid eftersom mötet blev så snabbt bestämt.
Det var ovant att vara på andra sidan... helt rätt eftersom Dottern satt bredvid, men mycket ovant att känna kritiken och besvikelsen stiga till en svårkontrollerad nivå.
Hur kunde vi låta det gå så långt....?
Fast vad var mer att vänta, när  de enda som hade tid att ta tag i ärendet Min Dotter var för henne okända personer, och till och med hennes mamma valt att inte riktigt ta sig tid att inse hur det var fatt.
Så satt vi då, på andra sidan bordet och bestämde tillsammans tid för ett nytt möte då det ska bestämmas hur det ska bestämmas.... Det var en bra strategi för att lugna en mamma på G!
Skolan är en stor mötesplats, på många sätt, tänkte jag.
Så tog vi med oss ett datum, åkte till ett spa för att få massage och sedan hem för att ringa Skolsysters tips.
Intressant att få tips till en öppenmottagning när det var matten och fysiken som krånglat...fast såklart, det var ju Dottern som krånglade, glömde det, sådär på andra sidan bordet!
Tur att det fanns en Skolsyster där på andra sidan bordet, tänkte vi.

Vem ska nu trösta knyttet...

Kunde jag se det komma, månntro?

Var det den dagen på förskolan när förskolläraren med glimten i ögat förkunnade att  man minsann måste beställa tid hos henne om man ville något?

Möjligtvis kanske den dagen hon stoppade sin plågoande genom att sätta en penna in i överarmen. Då, när hon spände sina isande blå ögon i  mig och med eftertyck sa:

- Jag vill aldrig vara osedd och bli tyst, som andra tjejer, mamma!

Var det den dagen i femman när hon vägrade att gå till musiken, men argsint och modigt stannade kvar i skolan eftersom det var just musikfrökens orättvisor  hon verkligen inte klarade av. 

Eller var det den dagen när hon kommenterade min entusiasm över målplanerad undervisning och bedömningsmatriser?

-Mamma, det är INTE alls roligt att alltid bli bedömd i vad man än gör!

-Men, protesterade jag, är det inte bra att veta vad du kan och hur du ska kunna utveckla dig vidare?

-Nej, mamma,  hörde du inte, det är INTE bra!

Kanske jag borde ha tänkt till när hon blev tystare och lugnare. Fast jag var ju bara glad att värsta tonisperioden verkade vara över...

Jag fick faktiskt en till chans, eftersom hon lagom efter jul fick gå till doktorn för sin onda mage, och vi kom hem med en jättepåse medicin mot en ordentlig magkatarr.

Men inte förstod jag något...

Jag var ju fullt upptagen med att inspirerad och passionerad läsa den nya läroplanen, ta de sista poängen till legitimationen, rätta läxor och skriva genomarbetade pedagogiska planeringar. 

Till sist kom den dagen när hon inte gick alls till skolan. Och så kom en till, och en till...

Och så kom den dagen när jag började inse att min ögonsten inte ville gå mer i skolan.

SKOLTRÖTT

TRÖTT PÅ SKOLAN

TRÖTT PÅ ATT BLI BEDÖMD

Osedd och tyst tynade hon, från den ilskna och livsbejakande 10åringen, till en 17åring som inte längre kunde gå till skolan. När hon försökte tog magkramperna över, själens sista utväg att ta hand om människan och skydda henne från en livsfarlig miljö.

Och där stod mammapedagogen och såg lilla hjärtat försöka att ta hand om sig. 

Men hon hade ju fått det bästa, ju! Bara gått i skolor med välutbildade engagerade pedagoger. Bara skolor som hade som pedagogisk  utgångspunkt att låta individens lust till lärande vara motor för undervisningen...

Och vem ska nu trösta knyttet? 

Och vem ska berätta för skolministern och beslutsfattare att inte alla skoltrötta är det för att de har inlärningsbesvärligheter.

Och vem ska berätta för lilla ungen att det är jättesvårt att bli stor, men att det kommer att gå fint .

Och vem ska berätta för mamman att det är jättesvårt att bli större, men att det kommer att gå fint.