Om att tänka om

"Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."

Av olika anledningar får maten stort fokus hos oss och jag lägger ganska mycket slantar på färskt kött av olika sort. Flera olika grönsaker och frukt måste också alltid finnas hemma. Häromdagen, en vanlig vardag, var det helstekt entrecote på menyn. Jag skar den, och färgen var perfekt men... hårda superäckliga senor och hinnor uppdagades. Paniken steg i mig, om jag serverade detta så skulle det kanske bli jobbigt många dagar framöver..... jag vässade kniven och började putsa i efterskott, bara för att inse att det fullständigt massakrerade rätten! Ett försök att ändra proteinbasen genom att utforska kylskåpet tog slut i och med att jag insåg att resterna redan var uppätna...Så slog det mig, jag vänder på köttet och delar det på längden... och miraklet skedde, fram kom fina underbara köttskivor, med underbar smak och möra så att de smälte i munnen....!

 Jag önskar att jag tidigare i livet förstått möjligheterna med  att träna denna förmåga, att inte låta låta rädsla och panik låsa handlingskraften utan att ge sig själv tillåtelse att andas, analysera och ändra riktning. Tänk att förmå sig att mitt i farten ändra en tanke och låta den bli en handling som ger möjligheter. Det kanske inte blir så perfekt rätt på en gång som med min köttbit häromdagen, men det finns fortfarande en rörelse och ett hopp.
Under så många år var jag så uppfylld av skammen över mina misslyckanden och tillkortakommanden att de tog över det mesta av handlingsutrymmet och förmågan att andas. Jag trodde att mitt enda fokus var  mina egna barns behov, men vem kan ha fokus utan att andas och tron på att man kan nå målet. Såklart att dottern skulle ta avstånd från mig, hon var ju både i början av tonåren och hade en urkass mamma. Såklart att hon inte skulle respektera önskemål från mig, jag var ju den som minst av allt förtjänade respekt. Såklart att hon inte skulle förlåta mina ursäkter när jag ville reda upp utbrotten, att skrika och säga fula saker är sådant som bara fasansfullt inkompetenta och urdåliga föräldrar som jag gör. Och jag fortsatte gråtande, bönande och bedjande att skära köttet så att det blev segt, äckligt och oätbart....

Så en vårvinterdag såg jag en ljusglimt och  jag bestämde mig för att skära köttet på ett nytt sätt... Förändringen blev inte så direkt och markant som vår entrecote i torsdags, men långsamt, långsamt blev det små, små förändringar i tanke och handling. De blev flera och flera och jag blev lugnare och tryggare, trots att det jag såg och förstod inte alls var bara trevligheter!

Jag började lite trevande att anförtro mig till mina underbara bästa vänner, och att lyssna till deras kommentarer blev lyset som både värmde och upplyste mig.

En av dem sa till mig: 

Tänk om det är så, Petra, att hon inte har rätt i att du är urkass, argsint och respektlös, tänk om det är hennes upplevelse?

Så börjar jag långsamt att förstå att man kan vara av samma blod, att man kan älska varandra intill evigheten, och ändå fungera så olika att  man faktiskt inte förstår varandra alls, ibland...

M som i Underbar, om ADHD och AUTISM i vardagen

I needed you to love me....

Veckans tänkande har handlat om frågan:
-Vad vill du ha hjälp med?
och
begreppen "Förlåtelse" och "Ansvar"

Utifrån alla sidor jag plöjt i olika slags självhjälpslitteratur genom åren är det väl inte så originellt eller annorlunda att det är tankar och känslor kring detta som behöver fokuseras. Det kan jag ta.

Det bekymmersamma är att det är dessa grundbultar jag tror att jag ordnar upp, går vidare ifrån och startar om....och så kommer eländet tillbaka, precis som Numminens gummiboll!
Jag vet inte vad jag vill, eller snarare, jag vet ofta precis vad jag vill, men det är lönlöst att ens andas om det, för så fort jag ordnat det som jag tycker blir bra, så händer något läskigt eller supersvårt och pusslet måste läggas om....
Jag förlåter andra på löpande band utan problem, jag förlåter mig själv med lite större möda, och så fort det är gjort så händer något och jag sitter där med skulden i knät igen!
Och, jag kan ta ansvar, för mig själv och för andra, det är inget problem och ofta meningsfullt och givande, men oj vad jag har problem med att dra gränsen för var mitt ansvar och min skuld börjar och slutar. Jag tränar på att släppa taget, och resultatet blir oftare än det är kul, precis så illa som förväntat och emellanåt ännu värre....

Efter en extra turbulent period (typ 5 tuffa år...)  i vår lilla familj, med skilsmässa2, ekonomiskt kaos, tonåringar i puberteten och mamman med en 40årskris grave var min egen skuldbörda så stor att jag för första gången i livet funderade på om jag skulle orka med. Ansvaret var tillika stort, men jag fick fokusera på att dra in pengar till boende, mat , amorteringar och lite annat som tonårsungdomar kan behöva och därför prioriterade jag bort funderingarna och tog ett extrajobb.... räkningarna fixades, men kostnaden blev stor, mätt i ork och närvaro.

Därför kändes det som knytnävsslag, örfilar och piskrapp när jag och dottern satt och fick återkopplat vad som kan förklara att hon mår som hon mår och har det som hon har det. Inte för att det på något sätt, överhuvudtaget har med mig att göra, tvärtom, lilla tösen har ett tufft inre som ställer till det ibland, och är en välsignelse emellanåt. OCH det är superstrongt att hon klarade skolan så länge, med de bekymmer som skolsystemet ställer till det för en som fungerar som hon, och det är superkonstigt att ingen pedagog anade eller såg, och det är helt oförsvarligt att jag, mamman inte fattade förrän för drygt två år sedan. Utan för att det gör så enormt ont, att jag inte såg, att jag inte fanns där och älskade henne så hon kunde förstå det.
Det är det som det hela handlar om...
Jag vill göra om och göra rätt - och det går inte den här gången.
Jag vill ha hennes förlåtelse, och det ska hon inte behöva ge, inte just nu, och kanske aldrig.
Jag vill ta ansvar för det som varit, det som är och det som kommer, utan att skulden lägger sig som en våt, mörk filt och dränerar orken.

Så  idag, en solig vårdag, dagen efter PI-dagen och några dagar innan storebror blir 23 år har jag förstått det hon säger utan ord :
-Jag behöver inte att du fixar och ordnar, mamma. Jag behöver dig medan jag ordnar till det.

Såhär kan det vara för en del elever, en alldeles vanlig lektion.

Länken leder till en kognitionssimulator som Hjälpmedelsinstitutet tagit fram. Grafiken är inte så bra, men trots det är upplevelsen mer än bra, faktiskt riktigt uppskakande och viktig!

Livet Livet LIvet

Jag skrev i bloggen för över ett år sedan, lite märkligt att läsa och känna att jag nog kunde ha skrivit de senaste inläggen vilken av dessa dagar som helst... Undrar om jag har stannat upp i livet, eller...?

Lite är det nog så, för mitt liv och mitt hjärta stannade när min dotter pausade sitt liv för 3 år sedan.... när hon var 17 och ett halvt år år bestämde hon sig för att inte någonsin mer gå till skolan eller ut över huvud taget, hon tackade nej till sitt liv! Den fantastiska efterlängtade och älskade lilla människa jag födde den varma sommaren 1994 ville inte ha det liv vi fick vara med och ge henne! Min envisa, äventyrslystna och nyfikna tjej med många kompisar och alltid ett äventyr på lut ville skolka från livet!
Efter peppning och övertalning provade hon att gå på folkhögskola, men när hon missade en inlämningsuppgift, och det snöade och det var fullt på bussen klarade hon inte att gå till den skolan heller.
Den sommaren hon fyllde 18 slutade hon att äta, drack vatten med sugrör och sov sig igenom dagar och nätter. Den hjälp som fanns ville hon inte ha; "jag bor hos dig mamma, tills du kastar ut mig, sedan finns jag inte mer", var hennes plan.

Under en period var hon och jag ense om att jag var den sämsta mamman och människan i hela världen, och att allt som hände och hänt var mitt  fel och mitt ansvar.

Eftersom hon hann fylla 18 och bli myndig, förklarade landstingets personal gång på gång för mig att jag inte kunde tvinga henne till något ( som om det någonsin har gått att tvinga henne...) och hennes integritet måste till varje pris skyddas så att jag inte kunde få reda på vilken läkare hon hade eller om hon över huvud passade tider hon kallats till.

I detta märkliga liv hittade jag märkliga sidor hos mig själv... oj vad duktig jag är att veta hur man genomlyser brev, hur man hittar mailadresser, och lite annat inom spiongenren.
Jag ville ju inte skada min dotters liv, bara föra hennes talan, bara finnas som en engagerad och aktiv mamma och anhörig med kompetens och vilja att hjälpa... Så jag skrev och ringde, berättade min historia för många som inte ville lyssna och till sist, efter två år, fick dottern äntligen en läkare som under sin korta tid på Unga Vuxna lyckades skapa ett proffsigt och engagerat kontaktnät runt oss. När kuratorn ringde och ville träffa mig, grät jag och sa att jag ju visste att jag inte var välkommen.... Hon sa att hon inte kunde jobba med ungdomarna om hon inte hade kontakt med familjen och anhöriga, tänk, den första som tänkte som jag....!

Oj så ensam jag känt och varit, och vad vanmäktigt och oj så fantastiskt att få någon att reflektera med, som ville höra min berättelse!

Jag har själv gått hos psykolog, läkare, kurator, samtalsgrupp, anhöriggrupp,  allt som tänkas kan för att hitta mig själv i detta kaos av känslor och märkliga situationer. Så nog fick jag lov att stanna upp min egen karriär, mina egna val, och mina egna behov....

Så har jag också fått möta helt otroliga människor, framför allt den sista tiden, när jag klarat av att titta fram och ut. Jag har bestämt mig för att vara  öppen med hur det är, utan att kränka dotterns integritet kan jag ju berätta min berättelse, och fantastiskt vilka möten jag får vara med om! Tyvärr verkar min berättelse vara mer vanlig än ovanlig.... Jag har hittat den på de mest olika mötesplatser, och därför blir det mer och mer viktigt för mig att berätta. Och mötas, Och Leva, så nu startar jag lite försiktigt, idag på kvinnodagen den 8 mars nosar jag på livet och känner att det doftar gott.