Lite är det nog så, för mitt liv och mitt hjärta stannade när min dotter pausade sitt liv för 3 år sedan.... när hon var 17 och ett halvt år år bestämde hon sig för att inte någonsin mer gå till skolan eller ut över huvud taget, hon tackade nej till sitt liv! Den fantastiska efterlängtade och älskade lilla människa jag födde den varma sommaren 1994 ville inte ha det liv vi fick vara med och ge henne! Min envisa, äventyrslystna och nyfikna tjej med många kompisar och alltid ett äventyr på lut ville skolka från livet!
Efter peppning och övertalning provade hon att gå på folkhögskola, men när hon missade en inlämningsuppgift, och det snöade och det var fullt på bussen klarade hon inte att gå till den skolan heller.
Den sommaren hon fyllde 18 slutade hon att äta, drack vatten med sugrör och sov sig igenom dagar och nätter. Den hjälp som fanns ville hon inte ha; "jag bor hos dig mamma, tills du kastar ut mig, sedan finns jag inte mer", var hennes plan.
Under en period var hon och jag ense om att jag var den sämsta mamman och människan i hela världen, och att allt som hände och hänt var mitt fel och mitt ansvar.
Eftersom hon hann fylla 18 och bli myndig, förklarade landstingets personal gång på gång för mig att jag inte kunde tvinga henne till något ( som om det någonsin har gått att tvinga henne...) och hennes integritet måste till varje pris skyddas så att jag inte kunde få reda på vilken läkare hon hade eller om hon över huvud passade tider hon kallats till.
I detta märkliga liv hittade jag märkliga sidor hos mig själv... oj vad duktig jag är att veta hur man genomlyser brev, hur man hittar mailadresser, och lite annat inom spiongenren.
Jag ville ju inte skada min dotters liv, bara föra hennes talan, bara finnas som en engagerad och aktiv mamma och anhörig med kompetens och vilja att hjälpa... Så jag skrev och ringde, berättade min historia för många som inte ville lyssna och till sist, efter två år, fick dottern äntligen en läkare som under sin korta tid på Unga Vuxna lyckades skapa ett proffsigt och engagerat kontaktnät runt oss. När kuratorn ringde och ville träffa mig, grät jag och sa att jag ju visste att jag inte var välkommen.... Hon sa att hon inte kunde jobba med ungdomarna om hon inte hade kontakt med familjen och anhöriga, tänk, den första som tänkte som jag....!
Oj så ensam jag känt och varit, och vad vanmäktigt och oj så fantastiskt att få någon att reflektera med, som ville höra min berättelse!
Jag har själv gått hos psykolog, läkare, kurator, samtalsgrupp, anhöriggrupp, allt som tänkas kan för att hitta mig själv i detta kaos av känslor och märkliga situationer. Så nog fick jag lov att stanna upp min egen karriär, mina egna val, och mina egna behov....
Så har jag också fått möta helt otroliga människor, framför allt den sista tiden, när jag klarat av att titta fram och ut. Jag har bestämt mig för att vara öppen med hur det är, utan att kränka dotterns integritet kan jag ju berätta min berättelse, och fantastiskt vilka möten jag får vara med om! Tyvärr verkar min berättelse vara mer vanlig än ovanlig.... Jag har hittat den på de mest olika mötesplatser, och därför blir det mer och mer viktigt för mig att berätta. Och mötas, Och Leva, så nu startar jag lite försiktigt, idag på kvinnodagen den 8 mars nosar jag på livet och känner att det doftar gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar