Såhär skrev jag den 23 juli 2007 - det är precis tre år sedan....
Jaha, nu är det snart slut på juli, och min lägenhet är en riktigt härlig installation.....
denna sommar har jag fått öva mig i tålamodets konst, njuta av arbete på tider som andra bestämmer och att stå ut med att inte kunna ge ungarna det aktiva sommarlov jag tycker att de borde få....
Och jag njuter faktiskt hejdlöst över att ha fixat ett extraknäck så att jag i alla fall oftast gläds över att ha gjort vad jag har kunnat för att ta hand om mig själv å ungarna:)
till er som någon gång har försökt att uttrycka sympati med systrar å bröder som hamnat i knipa....tänk några sekunder innan du bekräftar olyckan, kanske det är bättre att ställa en fråga än att uttrycka ett billigt imperativ....
Är det månne bättre att undra över vad du kan bidra med för att underlätta för din vän och sedan utföra handlingen, än att med munnen släppa ut vänliga ord och sedan med kroppen och det goda samvetet gå till ditt eget??
Ja, detta säger nog mest om vad jag själv har lärt mig av livet så långt....
Det kom en uppmuntrande kommentar till dessa rader med:
Om man får en allvarlig sjukdom och måste ligga på Ackis en längre tid, tycker du att man ska hata den dagen man blev sjuk bara för att man inte kan göra det bättre saker, eller ska man ta det som en möjlighet att bli frisk så att man kan fortsätta att göra det man önskar. Det är bara att välja, utan dig kan du inte göra mycket, med dig kan du göra vad du vill, även om det inte är just nu du kan göra det. Barnen är unga och ni har möjligheten att uppleva fler semestrar tillsammans.
Vilken tur att det finns de som väljer precis de rätta orden i rätt tillfälle.....
Idag är det den 22 juli 2010
Jag sommarjobbar för fullt, i år faktiskt för att det är praktiskt och bra för alla.
Båda tonåringarna har sommarjobb, den yngsta 16-åringen, jobbar ända till sista juli!
Det var inte så svårt för mig att ta på mig flera pass på extraknäcket, det blir bra klirr i kassan och så finns jag ju hemma för ungdomarna, som får bli lite extra ompysslade:))
Jag tittar en del bakåt, det känns både viktigt och onödigt....
Det är ganska onödigt, för idag har vi det tryggt och bra, ekonomin är ordnad och erfarenheterna har visat att jag kan ta hand om min familj även när det stormar hårt - det är en skön känsla.
Det är viktigt, för jag behöver förstå en del av mina irrationella handlingar och känslor.
Varför blir jag mitt i lyckan plötsligt så nedstämd och orolig?
Hur kan det komma sig att det är så svårt att kasta sig in i lyckliga känslor och upplevelse och "bara vara"?
?
?
Funderingarna radar upp sig, och det är bara att ta dem en och en. Jag ska hitta ett sätt att ta till mig dessa gamla rädslor och besvikelser, de ska inta få bo hos mig utan att förvandlas till trygghet och förhoppning.
Tricken är.....hur då....?
