-Vad vill du ha hjälp med?
och
begreppen "Förlåtelse" och "Ansvar"
Utifrån alla sidor jag plöjt i olika slags självhjälpslitteratur genom åren är det väl inte så originellt eller annorlunda att det är tankar och känslor kring detta som behöver fokuseras. Det kan jag ta.
Det bekymmersamma är att det är dessa grundbultar jag tror att jag ordnar upp, går vidare ifrån och startar om....och så kommer eländet tillbaka, precis som Numminens gummiboll!
Jag vet inte vad jag vill, eller snarare, jag vet ofta precis vad jag vill, men det är lönlöst att ens andas om det, för så fort jag ordnat det som jag tycker blir bra, så händer något läskigt eller supersvårt och pusslet måste läggas om....
Jag förlåter andra på löpande band utan problem, jag förlåter mig själv med lite större möda, och så fort det är gjort så händer något och jag sitter där med skulden i knät igen!
Och, jag kan ta ansvar, för mig själv och för andra, det är inget problem och ofta meningsfullt och givande, men oj vad jag har problem med att dra gränsen för var mitt ansvar och min skuld börjar och slutar. Jag tränar på att släppa taget, och resultatet blir oftare än det är kul, precis så illa som förväntat och emellanåt ännu värre....
Efter en extra turbulent period (typ 5 tuffa år...) i vår lilla familj, med skilsmässa2, ekonomiskt kaos, tonåringar i puberteten och mamman med en 40årskris grave var min egen skuldbörda så stor att jag för första gången i livet funderade på om jag skulle orka med. Ansvaret var tillika stort, men jag fick fokusera på att dra in pengar till boende, mat , amorteringar och lite annat som tonårsungdomar kan behöva och därför prioriterade jag bort funderingarna och tog ett extrajobb.... räkningarna fixades, men kostnaden blev stor, mätt i ork och närvaro.
Därför kändes det som knytnävsslag, örfilar och piskrapp när jag och dottern satt och fick återkopplat vad som kan förklara att hon mår som hon mår och har det som hon har det. Inte för att det på något sätt, överhuvudtaget har med mig att göra, tvärtom, lilla tösen har ett tufft inre som ställer till det ibland, och är en välsignelse emellanåt. OCH det är superstrongt att hon klarade skolan så länge, med de bekymmer som skolsystemet ställer till det för en som fungerar som hon, och det är superkonstigt att ingen pedagog anade eller såg, och det är helt oförsvarligt att jag, mamman inte fattade förrän för drygt två år sedan. Utan för att det gör så enormt ont, att jag inte såg, att jag inte fanns där och älskade henne så hon kunde förstå det.
Det är det som det hela handlar om...
Jag vill göra om och göra rätt - och det går inte den här gången.
Jag vill ha hennes förlåtelse, och det ska hon inte behöva ge, inte just nu, och kanske aldrig.
Jag vill ta ansvar för det som varit, det som är och det som kommer, utan att skulden lägger sig som en våt, mörk filt och dränerar orken.
Så idag, en solig vårdag, dagen efter PI-dagen och några dagar innan storebror blir 23 år har jag förstått det hon säger utan ord :
-Jag behöver inte att du fixar och ordnar, mamma. Jag behöver dig medan jag ordnar till det.
Länken leder till en kognitionssimulator som Hjälpmedelsinstitutet tagit fram. Grafiken är inte så bra, men trots det är upplevelsen mer än bra, faktiskt riktigt uppskakande och viktig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar