Om att tänka om

"Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."

Av olika anledningar får maten stort fokus hos oss och jag lägger ganska mycket slantar på färskt kött av olika sort. Flera olika grönsaker och frukt måste också alltid finnas hemma. Häromdagen, en vanlig vardag, var det helstekt entrecote på menyn. Jag skar den, och färgen var perfekt men... hårda superäckliga senor och hinnor uppdagades. Paniken steg i mig, om jag serverade detta så skulle det kanske bli jobbigt många dagar framöver..... jag vässade kniven och började putsa i efterskott, bara för att inse att det fullständigt massakrerade rätten! Ett försök att ändra proteinbasen genom att utforska kylskåpet tog slut i och med att jag insåg att resterna redan var uppätna...Så slog det mig, jag vänder på köttet och delar det på längden... och miraklet skedde, fram kom fina underbara köttskivor, med underbar smak och möra så att de smälte i munnen....!

 Jag önskar att jag tidigare i livet förstått möjligheterna med  att träna denna förmåga, att inte låta låta rädsla och panik låsa handlingskraften utan att ge sig själv tillåtelse att andas, analysera och ändra riktning. Tänk att förmå sig att mitt i farten ändra en tanke och låta den bli en handling som ger möjligheter. Det kanske inte blir så perfekt rätt på en gång som med min köttbit häromdagen, men det finns fortfarande en rörelse och ett hopp.
Under så många år var jag så uppfylld av skammen över mina misslyckanden och tillkortakommanden att de tog över det mesta av handlingsutrymmet och förmågan att andas. Jag trodde att mitt enda fokus var  mina egna barns behov, men vem kan ha fokus utan att andas och tron på att man kan nå målet. Såklart att dottern skulle ta avstånd från mig, hon var ju både i början av tonåren och hade en urkass mamma. Såklart att hon inte skulle respektera önskemål från mig, jag var ju den som minst av allt förtjänade respekt. Såklart att hon inte skulle förlåta mina ursäkter när jag ville reda upp utbrotten, att skrika och säga fula saker är sådant som bara fasansfullt inkompetenta och urdåliga föräldrar som jag gör. Och jag fortsatte gråtande, bönande och bedjande att skära köttet så att det blev segt, äckligt och oätbart....

Så en vårvinterdag såg jag en ljusglimt och  jag bestämde mig för att skära köttet på ett nytt sätt... Förändringen blev inte så direkt och markant som vår entrecote i torsdags, men långsamt, långsamt blev det små, små förändringar i tanke och handling. De blev flera och flera och jag blev lugnare och tryggare, trots att det jag såg och förstod inte alls var bara trevligheter!

Jag började lite trevande att anförtro mig till mina underbara bästa vänner, och att lyssna till deras kommentarer blev lyset som både värmde och upplyste mig.

En av dem sa till mig: 

Tänk om det är så, Petra, att hon inte har rätt i att du är urkass, argsint och respektlös, tänk om det är hennes upplevelse?

Så börjar jag långsamt att förstå att man kan vara av samma blod, att man kan älska varandra intill evigheten, och ändå fungera så olika att  man faktiskt inte förstår varandra alls, ibland...

M som i Underbar, om ADHD och AUTISM i vardagen