Vem ska nu trösta knyttet...

Kunde jag se det komma, månntro?

Var det den dagen på förskolan när förskolläraren med glimten i ögat förkunnade att  man minsann måste beställa tid hos henne om man ville något?

Möjligtvis kanske den dagen hon stoppade sin plågoande genom att sätta en penna in i överarmen. Då, när hon spände sina isande blå ögon i  mig och med eftertyck sa:

- Jag vill aldrig vara osedd och bli tyst, som andra tjejer, mamma!

Var det den dagen i femman när hon vägrade att gå till musiken, men argsint och modigt stannade kvar i skolan eftersom det var just musikfrökens orättvisor  hon verkligen inte klarade av. 

Eller var det den dagen när hon kommenterade min entusiasm över målplanerad undervisning och bedömningsmatriser?

-Mamma, det är INTE alls roligt att alltid bli bedömd i vad man än gör!

-Men, protesterade jag, är det inte bra att veta vad du kan och hur du ska kunna utveckla dig vidare?

-Nej, mamma,  hörde du inte, det är INTE bra!

Kanske jag borde ha tänkt till när hon blev tystare och lugnare. Fast jag var ju bara glad att värsta tonisperioden verkade vara över...

Jag fick faktiskt en till chans, eftersom hon lagom efter jul fick gå till doktorn för sin onda mage, och vi kom hem med en jättepåse medicin mot en ordentlig magkatarr.

Men inte förstod jag något...

Jag var ju fullt upptagen med att inspirerad och passionerad läsa den nya läroplanen, ta de sista poängen till legitimationen, rätta läxor och skriva genomarbetade pedagogiska planeringar. 

Till sist kom den dagen när hon inte gick alls till skolan. Och så kom en till, och en till...

Och så kom den dagen när jag började inse att min ögonsten inte ville gå mer i skolan.

SKOLTRÖTT

TRÖTT PÅ SKOLAN

TRÖTT PÅ ATT BLI BEDÖMD

Osedd och tyst tynade hon, från den ilskna och livsbejakande 10åringen, till en 17åring som inte längre kunde gå till skolan. När hon försökte tog magkramperna över, själens sista utväg att ta hand om människan och skydda henne från en livsfarlig miljö.

Och där stod mammapedagogen och såg lilla hjärtat försöka att ta hand om sig. 

Men hon hade ju fått det bästa, ju! Bara gått i skolor med välutbildade engagerade pedagoger. Bara skolor som hade som pedagogisk  utgångspunkt att låta individens lust till lärande vara motor för undervisningen...

Och vem ska nu trösta knyttet? 

Och vem ska berätta för skolministern och beslutsfattare att inte alla skoltrötta är det för att de har inlärningsbesvärligheter.

Och vem ska berätta för lilla ungen att det är jättesvårt att bli stor, men att det kommer att gå fint .

Och vem ska berätta för mamman att det är jättesvårt att bli större, men att det kommer att gå fint.